I'm Not Alone!

Wow.  I met another Swedish kid on campus today.  My day was made.  Han pratade till o med på svenska med mig en stund.  Eller, det var bara att säga "blah blah blah kommer ifrån stockholm" men kul var det iaf.
I actually had a decent day.  Which was greatly appreciated.  Even when I was retarded and totally forgot that I had my PLTL session until Michelle texted me 30 minutes after I should have started to ask if I was supposed to go or not.  Goddamn I'm dumb sometimes.

I've figured out which classes to take in the spring, which is also fun...

Men hallå.  Jag har ett problem.
Folk kommer och går från mitt liv hela tiden, som de bör göra...fast mycket snabbare.
Jag träffar någon och vi blir vänner inom två dagar och sen blir det inget mer av det efter en vecka eller två.  De bara försvinner.

Ibland förstår jag varför de försvinner, men ibland fattar jag absolut inget.
Är det för att de inte gillar mig?  Nej, det är jag ganska säkert att det inte är så.  Inte för att jag är en narcissist men därför de pratar med mig, ringer mig och knackar på mitt dörr.  Och vi har kul och allt, och sen...ja, vad ska jag säga?  Det slutar.  Helt plötsligt.  Varför?

Men det är inte bara att de försvinner, det är så att de kommer så snabbt också.  Efter att ha bara träffats en eller två gånger känner det som att vi är faktiskt bra vänner.  Liksom vi kan prata om seriösa saker fastän vi inte känner varann så mycket...

Jag vet inte.  Men när jag träffar folk som jag gillar, jag vill att de ska stanna i mitt liv...